Återstående tid: 34 veckor
Antal goda tecken: 1
Antal dåliga tecken: 1
Summa: 0
Visst är det konstigt det här med koncentration. Hemma väntar jag hellre tills jag vet att alla sover innan jag börjar skriva för det gör så ont att bli avbruten. Men sitter jag på ett tåg, eller som idag på ett café utanför en pool så kan tvååringar tulta runt, tonåring kan hänga, och vuxna kan föra djuplodande konversationer utan att det stör mig det minsta.
Men om det är min tvååring som tultar runt, min nästan tonåring som hänger eller min man som vill föra djuplodande konversationer då bryts koncentrationen innan de ens själva insett att de vill tulta eller hänga eller konversera. Någon sorts förmåga att se in i framtiden rycker upp mig från min text.
Förklara det om ni kan!
Återstående tid: 35 veckor
Antal goda tecken: 1
Antal dåliga tecken: 1
Summa: 0
Läser Elisabeth George fantastiska bok om skrivande ”Write away”. Hon lägger sin ambitionsnivå flera steg ovanför Stephen King. Hans bok fick mig att känna att det här med skrivande var möjligt att lära sig behärska på en nivå som var acceptabel. Det måste också ha varit hans målsättning eftersom han gav boken underrubriken ”en hantverkares memoarer”.
Tanken på skrivande som ett hantverk får mig att känna att det är möjligt att lära sig. Elisabeth George ser det också som ett hantverk, men om det för Stephen är som att bygga en funkisvilla så är det för Elisabeth att bygga katedralen i Reims.
Liksom arkitekten i Reims får varje utsmyckning att avbilda en viss form, måste varje stycke hålla sig till ett ämne utan att spreta och driva iväg.
Inte nog med att det inte får driva iväg. Så som varje utsmyckning hänger ihop med nästa på katedralen, måste varje stycke länkas ihop med nästa. Fattar du?
Jag fick läsa om Elisabeths text flera gånger innan jag fattade vad hon menade med länkar. Läs texten ovan så förstår du. Första stycket avslutas med ”en hantverkares memoarer”. Nästa stycke börjar med ”tanken på skrivandet som ett hantverk”. Det är en länk. Hittar du länken mellan stycke två och tre?
Länkarna sägs driva läsaren framåt på ett magiskt vis.
Funkar det?
Återstående tid: 37 veckor
Antal goda tecken: 1
Antal dåliga tecken: 1
Summa: 0
Nu har det gått 3,5 månad sedan jag skickade mitt manus till sex förlag. Ett svarade avböjande efter tre månader. De andra fem har inte svarat alls. Min lärare Elisabeth Norin säger att det är ett gott tecken. Att det betyder att de har läst manuset och överväger utgivning.
I mina mörkaste stunder tänker jag att det beror på att mejlet med mitt manus bara gled ner i deras inkorg tills det hamnade i ett svart hål.
Efter tre månader är det ok att ringa och fråga.
Samlar mod.
Återstående tid: 39 veckor
Antal goda tecken: 1
Antal dåliga tecken: 1
Summa: 0
Nu kom lektörsutlåtandet från HoI förlag. Kommentaren ”Det råder inga tvivel om att du kan skriva” fick mig att sväva på moln i tre dagar. Det kändes som om lektören hade förstått min text och råden hon gav var konkreta och lätta att ta till sig. Det handlade mycket om att strama till och renodla. Hålla mig till deckare och inte gå så långt mot thriller, följa handlingen genom färre karaktärers perspektiv och beskriva vad som skedde före mordet i återblickar i stället för i inledningen av texten. Hon avslutade sitt utlåtande såhär:
”Jag tror att om du fokuserar på huvudintrigen och låter karaktärernas handlingar och ord föra den framåt i jämnt tempo så kan detta bli en spännande bok.
I nuläget vill berättelsen vara för mycket samtidigt och där når den inte ända fram. Mitt förslag ar att du arbetar igenom boken en gång till, och jag har fullt förtroende för att du kan åtgärda detta.”
Det känns som om jag planerat att köra bil i nittio km/h och men passerar en skola och måste sakta ner till trettio.
På dag fyra insåg jag att varken lektören eller redaktören hade bett mig återkomma med den omarbetade texten!!!
Förtvivlan.
Redaktörens kommentar var kort.
”Nu är lektören klar med sitt utlåtande av ditt manus ”Bortom ondska”. Jag bifogar det i mejlet. Lektören ser potential i ditt manus, men rekommenderar fortsatt bearbetning innan utgivning.”
Vad betyder potential? För mig är det ett tomt ord. Något man kan skriva utan att göra några åtaganden. Jag var tvungen att mejla redaktören och fråga.
”Vad betyder det att texten har potential?
Optimistisk tolkning: Arbeta om texten enligt utlåtandet. Om det görs på ett bra sätt så är det dags att börja med redigering mm.
Pessimistisk tolkning: Ja om författaren skriver varje dag i fem år så kanske det skulle kunna bli något.
Jag återkommer i nästa vecka med redaktörens svar.
Räknas detta som ett gott tecken? Nej därför att HoI är förlaget som låter författaren ta den finansiella risken genom att betala hela utgivningen men som också ger författaren åttio procent av vinsten i stället för det traditionella tjugo procenten.
HoI tar alltså endast risken att skada sitt rykte genom att ge ut undermålig litteratur. Jag betalade femtusen kronor för ett lektörsutlåtande och bestämde att det inte skulle kunna räknas som ett gott tecken eftersom jag är garanterad att få ett utlåtande. Hade de skrivit ”vi vill ge ut ditt manus” hade det kunnat vara ett gott tecken, men det gjorde de inte, de lusarna.
Återstående tid: 40 veckor
Antal goda tecken: 1
Antal dåliga tecken: 1
Summa: 0
På mellanstadiet började jag på Den Stora Romanen otaliga gånger. En gång lyckade jag knacka ner fyra tättskrivna sidor på min reseskrivmaskin. Sedan tog det stopp. Jag tappade intresset för historien och började på en ny. Hade jag fortsatt så skulle jag ha blivit en jäkel på inledningar. Det hade inte varit så dumt.
Istället fick jag jobb som ungdomsreporter på Östgöta Correspondenten och gick över till att skriva artiklar om pop-gruppen Style efter melodifestivalvinsten med Dover Calais, Miljöpartiets språkrör Birger Schlaug inför valet och delfinerna i Kålmården inför sommarsäsongen. Jag skrev i tidningen hela högstadiet och gymnasiet.
Sedan var det dags att växa upp och bli någonting. I tjugo år höll jag upp med prosaskrivandet utan att sakna det. Sedan samverkade flera faktorer.
Efter en treårig MBA utbildning hade jag övat upp min skrivhastighet så att jag skrev fortare än jag kunde tänka. Otåligheten över att fingrarna inte kunde pränta ner det jag ville säga i tillräckligt snabb takt var borta.
Jag hade börjat få luftrörsinfektioner med viss regelbundenhet. Hostan tvingade mig att sitta upp natten igenom med ett soffbord fyllt med tekoppar, hostmedicin och Läkerol. Ibland kunde jag fördriva tiden med en DVD box. Oftast läste jag böcker. Efter ett tag kändes det som om Hollywood inte kunde producera tillräckligt med filmer och att det inte kom ut tillräckligt många böcker på svenska och engelska för att räcka nätterna igenom. Jag insåg att om jag ville fly verkligheten och hostan så fick jag skriva en historia själv. Jag började på Bortom Räddning. Redan efter första kapitlet var jag fast. En värld hade öppnats för mig. Ett mikrokosmos där jag förstod var varje person tänkte och kände. Ibland kunde jag påverka. Ibland gjorde personerna något helt annat än vad jag ville. Min hosta existerade inte här.
I ett år skrev jag med dörren stängd. Ingen fick läsa. Jag började fundera på att ge ut boken, men ville helst att den skulle ges ut i Tyskland eller någonstans där ingen jag kände läste den. Men ju mer jag skrev desto mer kände jag att jag kunde stå för mina texter. Texterna var inte jag. De var något jag gjort och hade någon synpunkter på det så var så god. Jag hade blivit för vuxen för att gå sönder av det.
När jag väl började låta noga utvalda vänner läsa så upptäckte jag hur sporrad jag blev av att förstå vad som var otydligt, vilka karaktärer som var för platta och vilka miljöer som var svåra att se framför sig. Texterna blev hela tiden bättre när jag skrev om. Jag insåg att jag hade kontroll över textmassan. Jag kunde forma den precis som jag ville. Vad som helst var möjligt. Jag började önska att fler läste och tyckte till.
Då kom jag in på skrivarlinjen. Varje månad får jag kommentarer av sju kursare och min lärare AC på sex sidor text. Samtidigt ger jag kommentarer till mina sju kursare. Det känns som rena rama hjärntvätten. Min hjärna formas om mer och mer efter varje textvecka. Nu studsar jag till på ett onödigt adverb och hoppar högt på varje utfyllnadsord. Den råa texten som flyter fram mellan mina fingrar är mycket mer konsekvent än tidigare. Gestaltningen är mer inkännande. Miljöerna mer sparsamt beskrivna med några få nyckelord.
Det är underbart.
Återstående tid: 41 veckor
Antal goda tecken: 1
Antal dåliga tecken: 1
Summa: 0
Stephen King – Lycklig författare
Bokrecension: Stephen King
Att skriva – en hantverkares memoarer
Största kicken av att läsa Att skriva var att hitta någon som förstår mig. Det är Stephen King och jag. Han ägnar en stor det av mittsektionen av boken till att beskriva hur det känns att skriva. Varför man måste göra det. Hur det gör mer ont att låta bli. Det kändes nästan kusligt att han kunde sätt ord på det jag trodde var min personliga upplevelse.
Att skriva handlar inte om att tjäna pengar, att bli berömd, att skaffa kontakter, att få folk i säng eller att få vänner. Till syvende och sist handlar det om att berika livet för de som vill läsa det du skrivit samtidigt som det berikar ditt eget liv. Det handlar om att bli lycklig. Att skriva är magi. Precis som all annan kreativ verksamhet är det själva livets källa. Vattnet är gratis. Så drick. Drick dig otörstig.
Telefonsamtal från frun eller barn som rusar in efter skolan är inget hinder för Steve:
Trots allt är det ju sandkornet som letar sig in i ostronskalet och skapar pärlan. Ju större del av min dag som arbetet tillåts ta desto mer verkar det som jag måste, i ställer för att jag vill – desto mer problematiskt kan det bli.
Steve besvarade också min fråga om varför jag så gärna vill bli publicerad. Det handlar om tankeöverföring.
Som författare kan du överföra dina tankar till någon som befinner sig på en helt annan plats, både i rummet och i tiden. Du skriver en scen år 2013 som utspelar sig i en källare där står en vävstol. Tio år senare kan en läsare som rent fysiskt befinner sig i ett hotellrum på Scandic i Östersund mentalt dyka upp i den där källaren. Som Stephen uttrycker det till sin läsare:
Jag öppnade aldrig munnen, inte du heller. Vi finns inte ens i samma år, långt mindre i samma rum….men vi är tillsammans. Nära varandra. Vi har ett själarnas möte.
Boken har tre huvuddelar. Första delen beskriver Steves barndom och hur hans skrivarglöd började., hans memoarer.
Del två innehåller själva verktygslådan som författare måste skaffa sig och kapitlet att skriva som behandlar allt från egen skrivarlya, disciplin, författarkurser, agenter och redigering.
Sista delen är ett kortkapitel om hur Steve blev allvarligt skadad i en bilolycka och hur skrivandet fick honom att hitta tillbaka till glädjen.
Gillar du att skriva kommer du att hitta en själsfrände i denna bok.
För dig som läst Kings böcker så finns en extra kick i att få läsa om hur Steve tänkte när han skapade dem.
Visit Today : 
Total Visit :
Hits Today :
Total Hits :
Who's Online :
Senaste kommentarer