49 – Skrivarelever tycker till

Återstående tid: 49 veckor

Antal goda tecken: 1

Antal dåliga tecken: 0

Från femton till tjugo års ålder jobbade jag deltid som ungdomsreporter på Östgöta Correspondenten. Jag led när mina klasskompisar kommenterade lördagens artikel i skolan på måndagen. Skämdes när lärarna berömde mig inför klasskompisarna. Min lust att skriva som varit så omöjlig att stoppa i mellanstadiet kvävdes. Det tog tjugo år för den att återkomma.

Skillnaden är enorm nu. Jag vill inget hellre än att bli läst och höra vad folk tycker. Det finns inget kvar att vara rädd för. Min lärare på skrivarlinjen Elisabet Norin understryker alltid att ”Du är inte din text”. Nu förstår jag det. På riktigt.

Kommentarerna från klasskompisarna på skrivarlinjen på min novell var mycket konstruktiva. Till min glädje tyckte många att den var välskriven och att språket var enkelt utan att vara tråkigt.

Jag fann några fler ställen där jag borde ha gestaltat i stället för att beskriva. Några ställen där handlingen borde avslöjas i dialog. Dessutom fick jag lära mig att kommatecken används mycket mer sparsamt nu än när jag gick i grundskolan.

Mest lär jag mig av att närläsa mina klasskompisars texter. Många av dem är mer konstnärliga och poetiska. Deras språk inspirerar. Deras njutlingsfulla sätt att beskriva vardagliga detaljer är en skön kontrast mot hur jag forsar fram i en högtempo thriller.

Min lärare AC Collin påpekade min ovana att använda parantetiska tillskott. En vana jag fått av att läsa för mycket på engelska. Jag dammsög båda mina manus efter de små djäklarna och hittade till min lättnad bara en handfull.

För varje textomgång på skrivarlinjen tar jag ett stort steg i mitt skrivande. Det känns magiskt.

Kommentarsfunktionen är stängd.